Jag får ibland frågan vilket vin jag skulle välja om jag strandade på en öde ö. Vit Bordeaux skulle vara ett av dem. När jag först smakade det här trodde jag att det mest var sauvignon blanc (även sommelierer har fel, oftast) men det är mest semillon. Det ger vinet en blandning av friska, gröna och lite bladiga frukttoner som äpple, tillsammans med rikare, mjukare och lite sötare toner från fatlagringen som lämnar en lång nötighet. Det finns något väldigt elegant med fatlagrade vita viner från Bordeaux och de är verkligen underskattade. Bordeaux borde faktiskt göra mycket mer vin som det här. En riktig pärla och ett vin jag gärna har hemma den här månaden.

På sin makes dödsbädd lovade Carol Duval-Leroy att ta hand om hans familjeägda vingård tills deras söner var gamla nog att över. Nu är sönerna gamla men Carol är fortfarande den som bestämmer. Som den mest moderna av "Champagnes änkor" (många män gjorde Champagne och när de dog tog änkorna över och gjorde det bättre) har hon förvandlat Duval-Leroy till en av regionens mest hållbara och nytänkande egendomar. Torrt, rent, frisk och elegant.

Vi kommer kanske inte säga något när vi vinner stort på lotto, men det kommer märkas. Pierre Peters är finsmakarens vardagslyx, precist grönäpplig med ett lyft av citronzest och en klassisk kritig munkänsla. Om vi vill ha doften av brioche och nyplockade vita blommor, kommer det från ett glas av det här. Champagne för den som skippar den orangea etiketten.